Text & Foto: Sydöstran 18/7 2020 (Emma Gunler)

Det var inte kärlek vid första ögonkastet, den där gången för fem år sedan när Aline Nysingh för första gången besökte Ronneby.

Sedan år 2000 hade hon och hennes make semestrat i Sverige, närmare bestämt i Södermanland, där de under årens lopp fick goda vänner. Väldigt tidigt blev både hon och hennes make förtjusta i den svenska kulturen, naturen, traditioner och landets fina museer. Vi tyckte mycket om Sverige och började drömma om att bo här permanent. Samtidigt försökte vi vara realistiska, eftersom vi hade bra jobb Holland där jag arbetade som museichef.

När vännerna under 2015 flyttat till Ronneby var hon lite skeptisk.

– Vi hade aldrig hört talas om Ronneby tidigare och jag minns att vädret inte var så bra. Så vi körde runt lite och plötsligt befann vi oss här i Bräkne-Hoby och såg ett hus som var till salu.

– Min man, han är väldigt intensiv och bara ”vi måste titta på det”. Detta var en fredag och vi skulle åka tillbaka till Holland på lördagen. Huset såg väldigt fint ut och jag började också känna mig entusiastisk. Så vi ringde mäklaren, som sa att han inte kunde visa oss det för att han han hade en ”pappadag”. Men då sa jag ”If you want to make business..”, säger hon och skrattar.

Det slutade med att de la ett bud. Dagen efter ringde mäklaren och gratulerade dem till sin nya bostad i Blekinge. Till en början använde de huset som fritidshus men Alines make var bestämd med att han ville flytta permanent till Bräkne-Hoby från Meppel.

Under 2018 blev det också så. Sedan dess har de inte varit i Holland. Och var det inte kärlek vid första ögonkastet så är det i alla fall det nu.

– Det är inte det att jag tycker illa om Holland. Men det finns ingen natur där längre. Det är aldrig tyst. Till och med ute på landsbygden hör man hela tiden trafiken.

– Men här i Bräkne-Hoby. Ja, här stämmer allt för oss, kan man säga.

Att hon började engagera sig i Bygd i samverkan beskriver hon som ren tur.

– Jag var på biblioteket en dag och där träffade jag Ola Pagels, som då var ordförande i föreningen, som gick fram till mig och frågade; ”Vem är du?”.

– Han började direkt att prata om Bygd i samverkan, frågade vad jag hade gjort i Holland och undrade sedan om jag inte ville sitta med i styrelsen, säger hon och skrattar igen.

– Jag sa att jag skulle läsa på lite om föreningen, man vill ju vara artig. Samtidigt tänkte jag att nej, jag pratar ju inte så bra svenska.

Det skulle snart visa sig att Ola Pagels fick sin vilja igenom. Efter några styrelsemöten började Aline aktivt engagera sig i föreningen. Hon beskriver perioden som följde som rolig och lärorik och hon börja bygga upp ett nätverk.

– Det blev en lite vinn-vinn-situation. Jag fick lära mig mer om samhället och samtidigt bidra med det jag kan, med min erfarenhet.

Holländarna borde vara avundsjuka på hur samhällsföreningarna jobbar i Sverige. Här finns en helt annan dialog med kommuner och myndigheter.

När Pagels valde att lämna ordförandeposten efter 20 år gick frågan till Aline. Men det blev först nej tre gånger.
– Men jag är väldigt imponerad av vad Bygd i samverkan har gjort hittills, med alla integrationsprojekt, arbetsmarknadsprojekt och kampen för att behålla tandkliniken i byn.

– Holländarna borde vara avundsjuka på hur samhällsföreningarna jobbar i Sverige. Här finns en helt annan dialog med kommuner och myndigheter.

Hur vill du arbeta framåt med föreningen?

– Jag är bonddotter och även i Holland fanns det mycket diskussioner och centralisering. Hur kan man behålla livskvalité på landet? Vad kan vi göra för att främja besöksnäringen men även behålla närservicen, äldreboende, bygga nya förskolor.

– Bland annat förbereder vi nya arbetsmarknadsprojekt för hela kommunen. Jag vill inte pressa mig själv, men det finns mycket att göra. Jag känner mig ödmjuk inför uppgiften.